hace 1 mes(es)
Jag tog A-kortet i juli, fyrtiotre år gammal, och sedan dess har jag inte ägt en enda motorcykel. Det är en märklig ordning på saker. Körkort har jag, hjälm köpte jag alldeles för tidigt, handskarna ännu tidigare, och i garaget står en cykel och en gräsklippare.
I lördags åkte jag bil till Enköping för att titta på två annonser samma dag. Den första var en MT-07 från 2016 med knappt två tusen mil på mätaren, och säljaren var en kille i min egen ålder som ville ha den såld före vintern. Jag hade skrivit ut en lista hemifrån: kedja, bromsskivor, gaffeltätningar, servicebok, ramnummer. Han tyckte att det var roligt. Jag stod där med anteckningsbok som en besiktningsman och kände mig ungefär lika löjlig som det låter.
Provturen gick ut på 55:an mot Litslena och tillbaka. Första gången på en hoj sedan uppkörningen, och jag märkte direkt hur mycket jag hunnit glömma på två månader. Inget dramatiskt, bara att allt tog ett halvt sekund längre än det borde. Bromsa mjukt, titta där jag ville åka, sluta hålla styret som om det försökte rymma. Efter en mil satt det mesta där igen, och det var faktiskt det bästa med hela dagen.
Den andra annonsen var en SV650 från 2009 i ett garage i Grillby, femton tusen billigare och betydligt ärligare i beskrivningen än i verkligheten. Kedjan hängde, den ena gaffeltätningen svettades och serviceboken tog slut 2019. Den säljaren tyckte inte alls att min lista var rolig.
Jag åkte hem utan hoj. MT-07:an låg fyra tusen över det jag hade tänkt mig och jag stod och vägde fram och tillbaka medan han packade ihop verktygen. Nu sitter jag här och vet två saker: väntar jag till mars är den såld och priserna uppe igen, och det jag lärde mig på provturen hinner rinna ut under vintern. Nästa helg blir det Västerås, och den här gången tar jag med pengarna.